Dag 02- Min första kärlek.

Dag 02- Min första kärlek.

Jisses, nu ska jag försöka leta i arkivet bland allt det som jag lagt åt sidan.

Ett beslut jag tog för många år sedan, att inte minnas, 

det fanns för många hemska minnen men jag ska göra mitt bästa.

Min första kärlek hette Björn.

Han var några år äldre och första gången jag såg honom var på högstadiet.

Jag var fortfarande elev där men han hade redan gått ut och hängde där med sina polare. Jag vågade inte titta åt hans håll när jag gick förbi för att komma till mitt skåp 

men jag försökte att diskret glutta lite. 

Han hördes och syntes. 

Inget snack om saken och jag gillade det. Han var fin och jag hörde att de pratade om mig och min vän. Jag vet inte om det var meningen att vi skulle höra men vi låtsades som ingenting och gick till lektionen. Min klasskamrat Erik kom framstudsande under lunchen 

och berättade att det var en kille intresserad av mig.

Jag nonchalerade det. Men jag självklart hade nyfikenheten 

väckts hos mig. Inombords. Vem var han? Var kom han i från?

Hans busiga ögon var det första jag såg. Och hans fina leende. Det gick inte att missa.

Veckorna gick och jag var ut med vännerna på högstadiedisco(gud vad det känns fjantigt att skriva, haha...ett tecken på att jag börjar bli gammal kanske) en lördag på Folkan i Säter och under kvällen skulle vi bara ut och ta lite frisk luft efter allt dansande och då stod han där. Med en ölburk i handen, lite farlig och väldigt avlägset från mitt liv men sååå spännande och otroligt lockande. 

Det dröjde inte lång stund innan vi började prata. Den kvällen och fler kvällar efter det. Han visste hur det funkade. För mig var allt omvälvande nytt. Roligt. Och skrämmande.

Vi började träffas och blev till slut ett par. Vi höll ihop mycket. Kanske lite för mycket när man ser på det i efterhand. Min mor och Björn blev goda vänner. Även om hon innerst inne nog var rädd för att den dagen skulle komma då vi inte skulle vara ett par längre och att mitt hjärta skulle vara krossat. Men de blev vänner och det värmde mitt hjärta. 

Min pojkvän och min mamma sittandes i köket med en varsin kaffekopp 

och fulla i skratt. Varma ljuva minnen. 

Vi kikade på film, umgicks med vänner, festade och levde livet tillsammans.

Jag gillade hans stil.

Det farliga blandat med baggy brallor, skatepjucks och diverse tatueringar och piercingar. Han var min väg in i vuxenlivet och jag lärde mig enormt mycket av tiden tillsammans. Vi hade grymt skoj i hop och skrattade mycket. Jag var totalt förälskad i hans busiga ögon och den där doften som bara var han. Att snusa honom i nacken och bara vara. Att somna i hans varma famn.

Det var full fart och lugn in en enda salig röra, precis som jag vill ha det.

Men jag var rädd. Så rädd att han skulle lämna mig. Lilla oerfarna jag med fjärilar i magen och ett hjärta som slog frivolter när han kysste mig. 

Han smakade tuggummi och ett uns av prillan han tidigare haft.

Jag menar- han var äldre och mer erfaren- varför skulle han vilja vara med mig?  

Och till slut, för att skydda mig så gjorde jag slut.

För att inte bli sårad av honom så sårade jag mig själv och honom. Jag var självisk. Det var ju trots allt mycket lättare att "bara" plocka upp skärvorna efter sig själv. Jag var ledsen,  jag visade det inte för någon, men det gjorde hiskeligens ont i bröstkorgen och jag trodde aldrig att det skulle gå över. Men det gjorde det. Som det alltid gör. 

Han var min första kärlek. Och jag kan än i dag "känna" doften av honom.
Doften signerad Björn.

Och vi har fortfarande kontakt. Och det är bara så underbart att vi kan skratta och ha lika roligt än i dag. Trots att jag sårade honom. För det gjorde jag men det förstod jag inte då. Han är en bra vän och det är verkligen så sant att gammal vänskap rostar aldrig.